Recension: Almost Human

Nu har jag sett de två första avsnitten av Fox sci-fi-serie Almost Human - och hörni, jag ser fram emot det tredje som jag tänkt kolla in i kväll. What's not to like, liksom?

Det finns en knoppande bromance, en oftast okrystad humor (ibland fallerar den dock något bedrövligt) och en massa blinkningar/stora vinkningar till Blade Runner - se Björn Finérs suveräna jämförelse på TVdags HÄR. Visst är det klyschigt emellanåt men jag ser potentialen.

Dessutom är de två avsnitt jag sett snyggt filmade, och specialeffekterna fullt godkända. (Jag som följer kanadensiska tidsreseserie Continuum är inte bortskämd med en sådan budget.) Och. Att få se favoriten Karl Urban i en tv-serie är ett plus i sig bara det!

Sen kan man absolut klaga på att det i andra avsnittet togs upp kvinnosexbots och att kvinnorollerna i övrigt är få och underutvecklade. Men det är ju som att klaga på det motsatta i exempelvis Girls. Almost Human handlar om Karl Urbans rollfigur och hans alltigenom manliga tråkvärld. Han har liksom inte haft några fikastunder med vänner eller haft någon tjejkompis att ringa när livet varit svårt. Han är en ensamvarg som omger sig med män. Man fattar ju direkt att lika väl som han inte kan ta barn på rätt sätt är han helt borta när det kommer till kvinnor också. Det görs till och med en grej av det.

Nä, jag tycker Almost Human är harmlös men inte charmlös och att kemin mellan Urban och Michael Ealy, som spelar hans androidkollega är värd att följas upp. Den enda jag finner felcastad är Lili Taylor, jag köper inte hennes polischef alls. Däremot är Gareth/Mackenzie Crook helt rätt person för droidgeniet (japp, även det en ren kapning från Blade Runner). Det gjorde inte heller ont att Depeche Mode spelades när Gareth presenterades.

Blir det inte för mycket procedural och för lite storybåge kan detta hålla mitt intresse hela säsongen.

Betyg: Tre starka bots