lördag 1 mars 2014

TV-t(w)eensen jag avskyr

Dana Brody har fått utstå mycket spott och spe.
Jag har en twän som hatar The Walking Dead-ongen Carl med varje fiber i sin kropp. Alltså verkligen hatar. För mig går det upp och ned, det där Carl-hatet. (Dessutom, just i den serien finns det andra ungar som är ännu värre. Psykopatflickan. Maggies syrra. Bebisen som aldrig håller tyst.)

I Homeland var vi många som inte stod ut med Brodys tonårsdotter Dana. Så... irrationell och jobbig.

I Mad Men har Sally Draper länge frestat på mitt tålamod. Men hennes personlighet skyller jag helt på hennes uppväxt hos Don och Betty. Inga goda förebilder direkt.

I The Americans stör jag nu ihjäl mig på snokande tonårsdottern Paige. Samma sak i Ray Donovan, med hans dotter Bridget.

Jag försöker analysera varför jag känner en sån stark antipati för de här unga människorna. Framför allt tweensen. Hade samma personer spelat i en komediserie eller en ungdomsserie hade jag inte haft några problem alls. Men eftersom att det handlar om vuxendramaserier driver de mig till vansinne - bara genom att existera.

Alla som genomgått det vet ju hur tonåren är. Man är skitjobbig! Ständigt ifrågasättande, tänjer på reglerna, är osäker i ena sekunden och alltings centrum nästa. Barn och vuxen som slåss om utrymmet i samma växande kropp. Jag minns hur jag var. Jag var vidrig. Hade mitt tonårsjag haft en roll i ett amerikanskt tv-drama hade jag blivit extremt illa omtyckt  - bland annat av mitt vuxna jag förmodligen. Så jag borde ha förståelse för exempelvis Dana och Paige. Jag har varit där jag med.

Eller är det möjligen där skon klämmer? Att jag kanske projicerar mitt eget usla tonårsbeteende på de här rollgestalterna? Eller irriteras jag för att jag potentiellt skulle kunna vara alla dessa ungars morsa och de så uppenbart inte gör som jag vill?

Eller... så är de bara avskyvärda hela bunten.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det sista gäller. De är helt enkelt avskyvärda Man kan älska sina egna barn (har inga men kan tänka mig att de jag skulle ha haft skulle vara perfekta små varelser), men andras ungar nä skulle inte tro de. Som jag skrev sist secka as.
Sen förstör de stämningen så djuriskt med sitt irrationella gap. Det finns en anledning till hatet vart de än dyker upp (i vuxenserier).I andra miljöer komedier, ungdomsserier blir samma beteenden underhållande istället.

DJ

Anna Thunman Sköld sa...

Haha, jag älskar att du eldar upp dig, DJ! Och jag håller med, de FÖRSTÖR. Tänk vad gött om man bara kunde digitalt radera dom ur serierna.

Anonym sa...

Stör också att alla serier anammat samma syskonpar. Den äldre störiga tonåriga dottern som gör revolt och så den yngre mesiga, enormt irriterande lillebrorsan.

I samtliga serier du nämner är dynamiken exakt likadan, Homeland, Mad Men, Ray D, Americans. Dessutom samma syskon i Banshee.

Enda serie jag på rak arm kan komma på där man inte vill strypa barnen är nog The Good Wife.

M

Anna Thunman Sköld sa...

Du har så rätt i det, M, att det alltid är storasystern som gör tonårsrevolt och lillebrorsan som bara mähäar med. Sjukt att det är exakt samma dynamik alla de där storserierna. Men oavsett: vansinnig blir man.

Och att de verkar bra i TGW gör mig bara ännu mer säker på att det är en serie jag ska ta mig an.

Anonym sa...

Bara ett exempel Wesley Crusher i Star trek ng.
Till och med nördarna hatade honom, vilket säger en hel del om barnskådisar i vuxenserier.

DJ
Ps Curb your enth.... de dax nu :)

Anna Thunman Sköld sa...

Haha, honom hade jag heeelt glömt bort! Men det räckte att se hans nuna igen för att känna etternerven...

Åååååh, inte än... DJ... inte än!