Mina 15 HBO-favoritserier

The Sopranos. Foto: HBO

Deadwood.

Here goes. Jag tyckte det var galet svårt.

1. The Sopranos
Enkelt. Inget bättre har någonsin gjorts i tv-väg. Du får allt i de där sex säsongerna. Familjedrama, humor, mafiosos, coola uttryck, grymhet, italiensk matlagning samt terapi. 'Nuff said.
2. Deadwood
Det var inte helt självklart att Deadwood skulle hamna här. Men så såg jag om de tre säsonger som den fick (borde fått en avslutande fjärde) och insåg att Deadwood är den typens serie jag kommer att se om och om och om igen. Och upptäcka något nytt att uppskatta för varje gång.
3. The Wire
Den hade lika gärna kunnat ligga som tvåa, men Deadwood vann på mållinjen med sin omtittbarhet (mitt hittepåord). Men HERREGU som jag älskar det skitiga Baltimore och alla dess trasiga invånare.
4. Six Feet Under
Var någon i familjen Fisher någonsin lycklig egentligen? Så deppigt. Men ändå satt jag där varenda söndag och såg vartenda avsnitt i SVT och när slutscenen kom och den där låten spelades över ett montage över allas fortsatta liv grät jag lyckligt över att ha fått vara med. Bästa slutscenen evah!
5. Oz
Jag såg Oz tidigt. Vilket innebär att jag aldrig kan se vissa skådespelare utan att tänka på deras roller i fängelsedramat. Ser jag Lee Tergesen är han Beecher och har en nazitatuering på rumpan. JK Simmons? Nazist med smak för våldtäkt. Harald Perrinau är inte Lost alls för mig. För mig sitter han i rullstol och för historien i Oz framåt. Slutligen, OMG, Christopher Meloni och hans jättedånge!
6. Carnivàle
Varför fick inte den här serien en tredje och avslutande säsong? VARFÖR? Allt var upplagt för tidernas final med mötet mellan ont och gott och det skär i mig när jag tänker på det. Så snyggt filmat, så udda och freakigt och övernaturligt och göttigt. Och en ondskefull präst, finns det något mer evil? Lex Fanny & Alexander. Scenen med tjäran glömmer jag ALDRIG.
7. Sex and the City
Det finns få serier som påverkat mig så mycket personligen. Utöver en The Sopranos-tour i New York för många år sen har jag bara varit på en till: Sex and the City-touren. Och ja, jag kunde alla frågor som ställdes i bussen. Serien fick mig att upptäcka New York, drinkar och att det fanns mer spännande skomärken än Ecco. Typ.
8. Boardwalk Empire
Första säsongen kändes ganska spretig, den tog tid på sig att växa. Men säsong två håller jag för en av de bästa jag någonsin sett i tv-väg. Även säsong tre var lysande. Senaste omgången var dock en bitter besvikelse. Den kändes helt själlös.
9. Rome
Titus Pullo! Makt- och sexgalna romare! Fantastico! Måste se om snart!
10. Tell Me You Love Me
Om jag tyckte Six Feet Under var jobbig var TMYLM råångest! Jag undrar just hur många par som satt i sofforna och ba: det DÄR stämmer in på mig/oss. Men att Adam Scott var med hade jag helt förträngt. Dock minns jag bara alltför väl extremt sekundärskamsframkallande sexscener.
11. Big Love
Näst sista säsongen var så dålig att till och med Chloë Sevigny själv gick ut och klagade på den. Men i övrigt var Big Love ett sensationellt välspelat drama om polygama mormoner (!!).
12. The Comeback
Ibland känns det som om jag var ensam i världen om att älska Lisa Kudrows mycket speciella pseudoreality där hon spelar komediskådis på dekis. Där var också första gången jag såg Malin Åkerman som hade en återkommande roll.
13. Veep
Lordilord, vilken lyckad satir detta är! Den är elak, politiskt inkorrekt och Julia Louis-Dreyfus underbart vidrig. Om den fortsätter så här kommer den hamna högre upp på listan om det blir en ny någon gång.
14. Eastbound & Down
Och på tal om politiskt inkorrekt... Danny McBrides fullständigt urspårade komediserie är antingen sån att du totalkapitulerar och garvar läppen av dig. Eller hatar den med varje fiber av din kropp. Jag tillhör förstnämnda grupp.
15. Entourage
Det största felet med Entourage var att den pågick för länge. Jag slutade titta efter ett tag. Nu ska den bli film och det är möjligt att jag ser ikapp den till dess, men tiden när min högsta önskan var att få äga en "Let's hug it out, bitch"-tisha is long gone.

 Bubblare: Game of Thrones*, Bored to Death, Flight of the Conchords och Girls.

* Serien förstördes av att jag läst alla böckerna och redan hade hunnit få andra bilder av rollgalleriet och skeendena.

Nota bene: Jag har inte sett serier som In Treatment, Curb Your Enthusiasm, Hung, Treme, The Newsroom, Enlightened. 

Hej, jag har fått en OMÖJLIG uppgift...

My main man. Foto: HBO

... av signaturen "dav" - som skrev i en kommentar att det skulle vara kul att se hur jag placerar mina 15 bästa HBO-serier. Det tyckte jag med och började tänka. Och nu ÄR DET KRIG I SKALLEN! Herregu, så många serier som fajtas om samma positioner och hur högt ska jag egentligen placera Carnivàle som var en fantastisk serie men som inte fick ett riktigt slut och därför kanske inte borde vara lika högt upp som... exempelvis Six Feet Under?

Och var hamnar serier som Bored to Death, Eastbound & Down som jag älskar men som är lättsammare än Tell Me You Love Me och Big Love. Sen skäms jag över att inte ha sett In Treatment eller Treme, för dessa kan jag ju inte placera in alls.

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH. Men i morgon ska jag banne mig få ihop nåt. Och en sak är helt klar: etta blir i alla fall The Sopranos.

Ni kan ju fundera på hur era topp 15-listor skulle se ut. Och kom inte och säg att det är LÄTT!

Hur många säsonger är nog?

Five is the magic number. SFU hade fem finfina säsonger.

Min instinkt säger fem. Men The Sopranos hade sex. Och The Shield sju. Fast de kanske är undantagen som bekräftar regeln?
För om jag tittar på några serier som verkligen betytt mycket för mig och som jag gärna återkommer till så ser de ut så här i säsongsnummer:

* The Sopranos - 6 säsonger
* Breaking Bad - 5 säsonger
* Six Feet Under - 5 säsonger
* The Shield - 7 säsonger
* The Wire - 5 säsonger
* Deadwood - 3 säsonger (borde fått fler!)
* Sex and the City - 6 säsonger
* Battlestar Galactica - 4 säsonger
* Damages - 5 säsonger
* Buffy - 7 säsonger
* Angel - 5 säsonger
* The Office - 3 säsonger
* Star Trek: Voyager - 7 säsonger
* Lost - 6 säsonger

Sen har jag ju ett gäng serier som BORDE lagt ned ungefär vid fem: Supernatural (jo, jag ser och gillar den fortfarande men hade den slutat efter femte säsongen hade jag gråtit floder OCH varit nöjd), Mad Men, Bones, How I Met Your Mother, Dexter (där säger jag säsong 4 som sista), Vänner, Trailer Park Boys, Vita huset, True Blood, 24, Cityakuten...

Sons of Anarchy och Californication är serier jag inte riktigt vet. De håller än, men har inte samma lockelse. Och DET är inget gott tecken. 

Det jag vill komma fram till är att det inte finns något värre än att börja tycka mindre om en serie man först älskat som besatt. Jag älskade Mad Men passionerat - men avskydde senaste säsongen. Det är en sorg att känna så. En stor sorg. 

Så fem va? I alla fall ABSOLUT inte fler än sju.

Vila i frid, James Gandolfini

Tidigt i morse fick jag ett sms från min bästis Fogis. Det stod bara: Gandolfini!
Jag fattade ingenting. Jag började i mitt sömndruckna tillstånd tänka på Gandalf.
Men så gick jag ut på Twitter och blev översköljd av sorgebudet: James Gandolfini, mannen som levandegjorde mafioson Tony Soprano i The Sopranos så att man förlät honom både mord och otrohet, var död.
I en hjärtattack, vad det verkar. Han blev 51 år.
Jag minns när min man och jag såg om The Sopranos härom året. Hur vi numera alltid kollar upp allting med våra imdb-appar. "Vad var det nu hen hette, hur lång/kort är hen, hur gammal? Vad har jag sett hen förut?"
Vi blev nyfikna på hur gammal Gandolfini var när The Sopranos började 1999. Chocken när vi insåg att han bara var 38 år. Hans utseende och pondus sade något annat.
Han själv såg sig aldrig som en gangsterboss, fast han alltid blev förknippad med sin rollfigur.
Istället beskrev han sig vid ett tillfälle som en "118-kilos Woody Allen". Något han senare fick revidera: "Jag brukade kalla mig själv en 118-kilos Woody Allen, du kan öka på det till 134 kilo nu."
Kanske hade hans kärlek till god mat något med hjärtattacken att göra. Kanske inte. Vad som betyder något är att världen förlorat en fantastisk skådespelare.
Gandolfini fick tre Emmy-statyetter för sin roll som Tony Soprano. Det säger något om kvalitén på hans skådespel. Han fick det att se lätt ut. Man trodde på allt han sa. Allt hans kroppsspråk visade. Man visste att det var trubbel på gång när hans ögon blev hårda som flinta. Samma ögon som kunde bli fuktiga och ömsinta av ankor i poolen eller travhästar.
Som Tony Soprano fick Gandolfini spela ut hela sitt register.
Fast när kamerorna låg på hans motspelerska Lorraine Bracco som spelade Dr Melfi kunde han moona henne. Han älskade att höra folk skratta.

Och nu är det jag som tar fram The Sopranos-boxen.
Vila i frid, "Woody".

UPPDATERAT: I morse intervjuades jag av TT Spektra med anledning av Gandolfinis bortgång. Bland annat HÄR kan du läsa intervjun.

UPPDATERAT 21 JUNI: Obduktionen bekräftar: Gandolfini dog av en hjärtinfarkt.

Thunman Skölds All Stars aka favoritserier

The Wire - bäst!

Arrested Development - bäst!

BSG - bäst!

Jag blev tillfrågad om mina favoritserier genom tiderna och usch, vad svårt det är att få ner det i en lista. De är så många. De är så olika varandra. De kanske inte håller måttet längre? Eller jo, de flesta är fortfarande bäst, det är jag övertygad om. Men vissa betydde nog mer när de de facto gick i tv och jag var i rätt ålder för dom. Som Felicity. Den var jag så galet förälskad i. Skulle jag gilla den nu?

Men here goes. Utan inbördes ordning och med en stor friskrivning - jag lär glömma nån viktig serie och jag lär säkerligen glömma just DIN favorit. Skriv det då i kommentarsfältet. Det kan vara något jag själv vill se snart.

* The Wire - bästa polisserien ever, intelligent. Älskar att man fick följa både "the bad guys" och "the good guys". Att gränsen mellan dessa i bästa fall var suddig gjorde den bara ännu bättre. Ack, saknar McNulty och Omar. Läste ni förresten att det inte är Jack Bauer vi ska tacka för att Bin Laden hittades och dödades - utan Lester? (ping @Jan Gradvall)

* The Shield - den näst bästa polisserien ever. Så satans stenhård och nervpirrande. Och med flera karaktärer jag för alltid kommer ha en plats i mitt hjärta för: Shane! Vic! Lem! Skaparen Shawn Ryan gick sedan och gjorde nesligt nedlagda Terriers och nu senast Chicago Code (som jag har tänkt se).

* Arrested Development - den roligaste amerikanska komediserien. Skruvad som Beckham, oförutsägbar och genial. Fick bara tre säsonger men dessa går att se om och om och om igen. Man upptäcker alltid något nytt. Extra plus för hur oväntat rolig Charlize Theron är i sin gästroll.

* The Office UK - den roligaste brittiska komediserien. Inte först med fejkdokustilen men satte definitivt fenomenet på kartan. Plågsam, fantastisk och briljant. Ricky Gervais och Stephen Merchant har efter The Office fortsatt reta skrattnerverna med nästintill lika underbara Extras och nu senast reseserien An Idiot Abroad med den oefterhärmlige Karl Pilkington. Alla tre serierna rekommenderas å det varmaste.

* Six Feet Under - bästa nutidsdramat jag sett. Också det mest ångestladdade. En sån där serie man varvar med något mycket mer lättsmält, typ Vänner, för att orka vidare. Synd för alla inblandade skådespelare att Six Feet Under inte går att toppa...

* Vänner - det fanns en tid i livet när allt kunde refereras till ett Vänner-avsnitt. Jag har boxen med alla säsonger. Jag kan fler repliker och citat ur den här serien än ur någon annan. Och då ska gudarna veta att jag är urusel på att komma ihåg sådant. Betänk att jag såg serien när den gick i tv för FÖRSTA gången! Långt innan nedladdning och streaming blev allemansrätt.

* Deadwood - ska man bara se en västernserie ska man se den här. Efteråt kommer två saker stanna kvar hos en: Al Swearangen i Ian McShanes tappning och ordet cocksucker. I kombination. Nä, man tar med sig mycket mer än så, men där har du egentligen huvudanledningen att se serien.

* The Sopranos - bästa gangsterserien evaaah! Drama, humor, pang-pang, sex. Vad har INTE den här serien? Min man och jag såg om den häromåret och den var precis lika bra andra gången. Ikonisk. Får mysrysningar bara av höra introt. "Woke up this morning... got yourself a gun..."

* Rome - det var dags för något nytt efter hundra år med Jag, Claudius och Rome gav det historiska dramat en behövlig vitamininjektion. Givetvis spetsad med massor naket (det var ju HBO) och kreativ historieskrivning - och mina två favvokaraktärer Titus Pullo och Markus Antonius.

* Buffy och vampyrerna - bästa ungdomsserien i fantasygenren. Första säsongen är närmast barnslig men i takt med att Buffy och Scooby-gänget växer upp blir serien alltmer seriös och allmängiltig. Den hanterar livets alla stora frågor samtidigt som vampyrer och allsköns andra monster bekämpas med one-liners och vässade pålar.

* 24 - de tre första säsongerna var så sagolikt bra att jag satt stum efter varje oväntad vändning och sanslöst spännande klipphängare. Vi var rätt många på jobbet som hade 24 som mobilsignal... och jag började yra om att döpa min son till Jack Bauer Thunman. Men jag anser inte att serien hållit för sju säsonger (har inte ens sett senaste säsongen - det ska åtgärdas). Dock: 24 ändrade för alltid bilden av hur en thriller ska göras. Och hittills är det bara Bourne-trilogin som kommit närheten.

* Breaking Bad - tokbra, underskattad dramathrillerserie som hittills gått i tre säsonger. En fjärde är på g. Om vådorna av att få cancer, vara skuldsatt, börja göra meth med en pundare och samtidigt bolla langare, knarkbaroner och sin egen ovetande familj. Innan Breaking Bad hade jag bara sett Bryan Cranston i komediserien Malcolm - ett geni i familjen (som The Middle är en blek kopia av). Det gläder mig att han passar så bra i dramafacket.

* Matador - danskt kostymepos som tar sin början 1929 och som fortsätter in i andra världskriget. Den är från 1978 och har sänts flertalet gånger i svensk tv. Personligen följde jag den när den gick ett reprisvarv i TV4. Den lade till grund vår speciella kärlek till danska serier. Och gav oss Ghita Nørby. En serie i samma stil som Huset Eliot, Downton Abbey och En förlorad värld = alla tre rekommenderas.

* Sex and the City - som med Vänner betydde den här serien väldigt mycket för mig när jag gick från 20-nånting till 30-nånting. "Det är precis som i Sex and the City när..." började många av mina och mina singelvänners meningar i början av 2000-talet. Jag önskar dock att filmerna ALDRIG gjorts. Som gravskändning i mina ögon.

* Oz - skit i serier som Prison Break, vill ni se en fängelseserie ska ni se Oz. Men varning för övervåld, sexuella övergrepp, Chris Melonis penis, mord, knarch och annat smått och gott. Oz är grym i ordets alla bemärkelser. Och helt fantastisk!

* Battlestar Galactica - den enda rymdserie du behöver. Sorry alla Stargate/Star Trek/Babylon 5/Red Dwarf-fans. Men BSG är så härligt såpig och samtidigt så grymt beroendeframkallande att den vinner över alla andra. So say we all.

* Twin Peaks - första säsongen var banbrytande, aldrig hade något liknande skådats i tv. Vem mördade Laura Palmer? Vem var BOB? Och hur knöt man såna där körsbärsgrensknutar i munnen?

* Freaks & Geeks (Nollor & nördar) - bästa ungdomsserien! Typ alla som var med i den ynka enda säsong som serien fick är kända nu. För mig var Freaks & Geeks viktigare än Mitt så kallade liv. Den talade mer till mig, jag var mer Lindsay än Angela. Jag såg om F&G nyligen och OMG, den håller sååå bra fortfarande. Och alla ser pytteunga ut. Dessutom: Jason Segel är smal.

* Carnivàle - en värdig arvtagare till Twin Peaks, fast i cirkusmiljö på 1930-talet. En ödesmättad saga om gott och ont som blev nedlagd i förtid. Det är en stor sorg att vi aldrig fick se den slutgiltiga fajten mellan Ben och broder Justin. Det värsta är att denna underbara, ödesmättade serie slutade med en gigantisk klipphängare. Frustrationen... obeskrivbar. Men ändå värt att se den. Lovar.   

* Mad Men - långsam i starten men numera ett måste. Ännu en intelligent serie som är både visuellt och intellektuellt tilltalande. Utspelar sig på 60-talet och tar sin början på reklambyrån Sterling Cooper. En femte säsong ska spelas in och sändas i mars 2012. Den fjärde var magiskt bra. Och tack gode gud för Roger Sterling som alltid kommer med comic relief när det är som mörkast.

* Firefly - rymdvästern av Josh Whedon. Gorram underbar sci-fi-serie som tyvärr bara fick en säsong. Men vilken säsong! Nathan Fillion, som jag då bara sett som ruggige prällen Caleb i Buffy, visade vara riktigt hjältematerial och det blev genombrottet för Summer Glau. Fick uppföljarfilmen Serenity som också bör ses. Den knyter ihop de trådar som lämnades hängandes i serien.

* American Gothic - eller Svart idyll som läsaren Mikaela påminde mig om att den hette. Gick i TV3 med alltid sevärde Gary Cole som otäck sheriff på jakt efter sin son Caleb som vuxit upp hos en annan familj. Jag minns mer stämningen än storyn och skulle väldigt gärna se den igen. Fick också bara en säsong. Sniket nog.

UPPDATERAT 9 MAJ: * Vita huset - Tack, Johannes för att du tog upp The West Wing (sagt med mörk trailerröst). De första säsongerna, thanks to Aaron Sorkins begåvade och synnerligen vässade penna, går till tv-historien. Aldrig har väl "walk with me"-scener känts så kärnfulla och väsentliga? Aldrig har väl folket längtat mer efter en president som Jed Bartlet - MS eller inte? Aldrig har väl så många sagt så mycket och ändå lämnat oss suktande efter mer? Mer Josh, mer Toby, mer Leo. Men serien borde ha avslutats i samband med att Sorkin lämnade skutan, efter fjärde säsongen. Istället harvade den på för allt färre tittare i tre säsonger till. Apropå Sorkin: Studio 60 on the Sunset Strip var en annan lysande tv-juvel som bara fick en säsong. Se den!   

Nära men inte skjutit haren:
* Lost - alldeles för många om och men för att komma till det kryptiska slutet. Men jag såg den ända till slutet, jag gav aldrig upp!
* Dexter - har hoppat hajen tyvärr. Jag äääälskade Dexter första och tredje säsongen. Men nu är kärleken slut.
UPPDATERAT 9 MAJ: Brittserier som Kalla fötter, Livet kan börja, Coupling - humor, svärta, smärta och massor av alkohol och sex. *gilla*
* Gilmore Girls - sista säsongen gillade jag inte särskilt mycket men den ultimata tjejserien ändå.
* True Blood - toppen ibland, botten lika ofta. När den är bra älskar jag True Blood men vissa avsnitt suger verkligen (sorry).
* Supernatural - så nära topplistan men jag känner att den borde vågat ta slut efter femte säsongen, även om den återhämtat sig på sistone.
* Felicity, Ensamma hemma, Roswell, The Vampire Diaries, Dark Angel, Veronica Mars, Förhäxad...Popular! Ungdomsserier som jag gillar men de kommer inte gå till historien som mästerverk. UPPDATERAT 9 MAJ: Kom precis ihåg Young Americans! Ian Somerhalder! Kate Bosworth!
* Alias, Arkiv X,  Profiler, Millennium... favoriter när de gick i tv, inte lika heta nu. Men Millennium är fortfarande sevärd, tro inget annat!
* Will & Grace, Spin City, Frasier, Seinfeld, The Simpsons, Family Guy, Just Shoot Me, How I Met Your Mother, Louie... hur bra som helst men jag skulle kunna leva utan dom, även om det inneburit ett tristare liv.
* Sons of Anarchy, Californication, Justified...  edgiga serier men inte riktigt på medaljplats. Justified skulle kunna hamna där om tredje säsongen blir lika förbannat bra som den andra nu varit. Californication kunde ha fått sluta nu, hade en perfekt final. SoA:s senaste säsong var svagast hittills. Hatade hela Irlandssvängen. Men finurlig avslutning.
* Boardwalk Empire - för tidigt att sia om, men djefligt snygg serie so far. Samma sak gäller för Game of Thrones.
UPPDATERAT 9 MAJ: *ER, Chicago Hope... bra läkarserier som jag aldrig missade ett avsnitt av. I början. Sen tröttnade jag. ER förlät jag aldrig för Mark Greenes hjärntumör. *snyft*
* Big Love, Brotherhood, Damages, Nip/Tuck... kvalitet så det stänker om det, särskilt i förstnämnda två, men inte riktigt så att det hamnar på topplistan, dock väldigt nära.
* Profit - Tack, Dan! Jag försökte komma på vad den hette men aaah, den var asbra. Hur Adrian Pasdar låg i sin lilla låda på nattetid och var knivskarp på dagtid. Tog också slut för fort, som med så många andra.

Nota bene: Gillar inte lag-/advokat-serier. Ser nästan aldrig svenska serier.

Näää, jag orkar inte mer nu. Jag kan hålla på tills jag tappar tänderna. Tro mig. Låt oss bara konstatera att det finns mycket bra där ute. Nu har ni fått ett hum om vad jag sett/ser och gillat/gillar.