Men så såg jag Jills veranda med Kristian Gidlund och det grep tag i mig. Inte bara det att vi nu sitter här med ett dystert facit - att Kristian dog bara månader efter resan till Nashville, inte ens 30 år gammal - utan också för att det märktes vilket intryck han gjorde på Jill och hur de här dagarna de fick tillsammans förde dom samman.
Ömheten i hur de liksom stödde sig mot varandra och det klassiska i att den som är sjuk är den som får trösta den som är frisk. Och också hur Kristian, trots smärtor och trötthet, vägrar låta cancern bestämma över sin Nashville-vistelse.
HÄR är klippet med hästarna!
Jag höll mina egna känslor i schack fram till det att hästarna dök upp. Kristian älskade hästar och hade det på sin to do-list att få åka och träffa några i Nashville. Jill tar då med honom till en ranch som omhändertar vanvårdade, misshandlade hästar. Och när jag såg de ståtliga djuren springa i flock, ärrade men fria, med manarna fladdrande - då brast det. De hade blivit räddade, de hade fått en ny chans och lever nu bättre liv. För Kristian fanns ingen räddning, inga nya chanser.
Det är vackert, starkt och oerhört sorgligt.
Jills veranda på SVT Play HÄR!
Ps. Fantastisk produktion också, klippning och musikläggning är spot-on.
