Recension: Almost Human

Nu har jag sett de två första avsnitten av Fox sci-fi-serie Almost Human - och hörni, jag ser fram emot det tredje som jag tänkt kolla in i kväll. What's not to like, liksom?

Det finns en knoppande bromance, en oftast okrystad humor (ibland fallerar den dock något bedrövligt) och en massa blinkningar/stora vinkningar till Blade Runner - se Björn Finérs suveräna jämförelse på TVdags HÄR. Visst är det klyschigt emellanåt men jag ser potentialen.

Dessutom är de två avsnitt jag sett snyggt filmade, och specialeffekterna fullt godkända. (Jag som följer kanadensiska tidsreseserie Continuum är inte bortskämd med en sådan budget.) Och. Att få se favoriten Karl Urban i en tv-serie är ett plus i sig bara det!

Sen kan man absolut klaga på att det i andra avsnittet togs upp kvinnosexbots och att kvinnorollerna i övrigt är få och underutvecklade. Men det är ju som att klaga på det motsatta i exempelvis Girls. Almost Human handlar om Karl Urbans rollfigur och hans alltigenom manliga tråkvärld. Han har liksom inte haft några fikastunder med vänner eller haft någon tjejkompis att ringa när livet varit svårt. Han är en ensamvarg som omger sig med män. Man fattar ju direkt att lika väl som han inte kan ta barn på rätt sätt är han helt borta när det kommer till kvinnor också. Det görs till och med en grej av det.

Nä, jag tycker Almost Human är harmlös men inte charmlös och att kemin mellan Urban och Michael Ealy, som spelar hans androidkollega är värd att följas upp. Den enda jag finner felcastad är Lili Taylor, jag köper inte hennes polischef alls. Däremot är Gareth/Mackenzie Crook helt rätt person för droidgeniet (japp, även det en ren kapning från Blade Runner). Det gjorde inte heller ont att Depeche Mode spelades när Gareth presenterades.

Blir det inte för mycket procedural och för lite storybåge kan detta hålla mitt intresse hela säsongen.

Betyg: Tre starka bots

Hemlock Grove var så fascinerande usel...

Foto: Netflix

... att jag bara MÅSTE fortsätta se den! För det känns utstuderat dåligt. Som att vi som ändå orkar se vidare kommer att belönas med evigt liv när serien nått slutet. Allra minst.

Fem riktiga lågvattenmärken:
1. Överspelet
"Se arg ut, JETEARG!" "Se kåt ut, JETEKÅT!" "Se nonchalant ut, JETENONCHIG!" (Ja, ni fattar.)
2. Twin Peaks-stölderna
De för snygga människorna, lyktorna som vajar, fabriken som håller orten vid liv och familjen som styr över allt, mystiska stämningar och BOB-ugglorna i mossen. KOM IGEN.
3. Klyschorna
Zigenare stjäl som korpar, bor i husvagnar och har avtal med Satan. Jaså, inte? Men i Hemlock Grove är det enda som fattas att Lili Taylor har huckle och spåkula. Och ja, jag väljer medvetet ordet zigenare då det är nidbilden som målas upp.
4. Famke Jenssen får spela pervomorsa IGEN!
Lex Nip/Tuck. Ewww.
5. Dialogen/Manuset
Eller som jag vill säga: m-anuset. Hehe.

Men Bill Skarsgård klarar sig någorlunda.
Och som jag började med. Det var så tokdåligt att jag börjar hoppas på en Harper's Island.
HÄR kan ni förresten läsa andra (amerikanska) recensioner.

Aprilpremiär för skräckserien Hemlock Grove

Jag fick två trevliga nyheter från svenska Netflix i går.

1. Hemlock Grove har premiär den 19 april i kanalen. Alla 13 avsnitt släpps samtidigt, i alla länder där Netflix finns. Hemlock Grove är en skräckthrillerserie baserad på boken med samma namn och bland skådespelarna återfinns Bill Skarsgård! Ännu en svensk (Skarsgård) på väg upp i Hollywood! Sen gör det inte heller ont att få se Famke Janssen, Dougray Scott och min indiefavorit Lili Taylor heller. Och den kommer att fylla tomrummet efter American Horror Story: Asylum perfekt.

Michael Cera i nysläppt säsong 4-bild. Foto: Netflix

2. Efterlängtade fortsättningen av tidernas bästa komediserie Arrested Development kommer ha sin premiär i maj, och samma sak gäller där: alla 14 avsnitten släpps samtidigt. Jag är _så_ pepp och _så_ orolig för att den inte ska hålla samma höga standard som de tre säsongerna innan.