Snabbrecenserat: The Americans och House of Cards

Gu, vad härligt! Två riktigt bra serier hade premiär den här veckan, en i amerikanska FX och en på streamingtjänsten Netflix (där alla 13 avsnitt av säsong 1 gick att kolla direkt för oss svenskar med abonnemang).

Låt mig börja med The Americans (FX), Keri Russells tv-comeback efter Felicity (Running Wilde räknas inte). Men glöm den oskuldsfulla uppenbarelsen från då, här hon inte är det minsta ljuv i rollen som en KGB-officer som i drygt 20 år levt under amerikansk täckmantel tillsammans med sin fejkmake, spelad av Matthew Rhys. De har till och med två (ovetande) barn ihop. Nu är det början av 1980-talet, det är mitt i det kalla kriget och i USA trappas jakten på sovjetiska spioner upp. För mig som växte upp under detta decennium är det som att hamna i ett avsnitt av Historieätarna, det är konstanta flashbacks till fula kostym- och jeanssnitt, kassettband och vanligt kaffe i styrofoammuggar (no latte on the go for you!). Fast ett Historieätarna med seriös rumpkickaraction och kidnappade avhoppare i bagageutrymmet (och detta i ett till synes fridsamt villaområde). Jag gillade alltihop och särskilt hur hård och kompromisslös Russells rollfigur var. Man fattade dessutom från tillbakablickarna _varför_ . Detta blir definitivt något att följa vidare, speciellt som det nu flyttat in en FBI-agent i deras hood *hajen-musiken*...

Netflix-serien House of Cards med Kevin Spacey och Robin Wright var också något alldeles extra och kommer falla Boss-fansen i smaken (och alla andra älskare av amerikanskt politiskt maktspel). Spacey spelar den slicke kongressledamoten tillika "whippen" Frank Underwood som med sina metoder och kontakter haft en avgörande roll i att få den nye presidenten vald. Han förväntar sig en guldkantad befattning som tack, men blir istället blåst på konfekten. När Frank slickat såren och hämtat stöd hos sin fru (Robin Wright) sätter han igång en avancerad hämndaktion och det är just denna "hämnden är ljuv"-intrig som är den stora lockelsen med serien. Ett grepp som används är att Spacey talar rätt in i kameran, till oss. Det störde mig i början, men jag blev vän med det eftersom mycket av den befriande svarta humorn kommer därifrån. Jag gläds också över det smarta beslutet att låta oss få alla avsnitt på en gång så man kan knarka tv bäst man vill. Bravo, Netflix, bravo.