Recension: Zero Hour

Foto: ABC

Vad ska jag säga om Zero Hour, denna Dan Brown-iska äventyrsserie om genförändrande nazister, hemliga sällskap, tickande klockor och - givetvis - hot om undergång? Med gamle Cityakuten-räven Anthony Edwards och svenske Michael Nyqvist i huvudrollerna. Den hade premiär i amerikanska ABC i går.

Jag har med flit försökt undvika recensioner och skriverier för att kunna bilda mig en uppfattning, som inte färgas av vad jag läst. Men en bloggläsare hann i alla fall berätta att han var missnöjd med piloten och nu efter att själv ha sett den kan jag förstå varför. Fast ändå är jag lite sugen på att fortsätta se, mest på grund av slutscenen som de lyckades få en ordentlig klipphängare på.

Men för att bena ut några av mina tankar.

* För det första kändes den b. B som i billig. B som i att den inte kändes äkta i tilltalet, jag trodde inte ett ögonblick på kärleken mellan Edwards rollfigur, chefredaktören Hank och hans botoxade donna. Samspelet mellan honom och hans två yngre reportrar var också så där tillkämpat gulligulligt: en mentor och hans två härliga adepter som bollar populärkulturella referenser och sötsyrliga sarkasmer mellan sig.

* Scott Michael Foster är en av dessa två reportrar. Att han är med är ett dåligt tecken. Inte nog med att han inte ändrar utseende från serie till serie, han börjar bli som Heather Locklear, att han bombar de grejer som han är med i. Jag kanske bara inbillar mig, men hur som helst är jag otroligt less på att se honom i samma frilla, samma kläder och samma stil hela tiden. Det var A-OK i Greek, men nu? Nej.

* Magasinet de tre arbetar på heter Modern Sceptic och avlivar myter. Av någon anledning fördes mina tankar direkt till en annan serie, The Chronicle. Minns ni den? Rena Sofer var med och den handlade om en tidning där myter istället visade sig sanna.

* Den där kvinnliga FBI-agenten... don't get me started...  

* Micke Nyqvist får i hederlig gammal svensk-i-Hollywood-tradition spela skurk. Han kändes inte heller trovärdig, men det skyller jag manusförfattarna på. De vill göra honom till en sån där parodisk Bond-elaking som hellre pratar om plotten än bara trycker på avtryckaren. Får jag för mig alltså. Det har bara gått ett avsnitt, men jag fick såna vibbar.

* Det som ändå lockar mig att fortsätta är just själva ramhandlingen; detta mystiska hemliga sällskap och betydelsen av klockorna och det där som Hank hittade i slutet (som jag inte tänker spoila här).